Den sista april flyttar Kevin från Mora.

Något jag skulle kalla en dödsdom för ett förhållande,

om det handlade om några andra än oss själva, förstås.

 

Distansförhållande

Jag som aldrig haft något större förtroende för kärleken är givetvis lite vilsen.

Känslan säger att vi kommer klara det, (chockerande va)

men ändå kan jag komma på mig själv med att undra vart mina egna värderingar tog vägen.

 

Värderingar som att "inget varar förevigt, "ensam är stark", "folk försvinner alltid", och så vidare.

 

Men jag har förstått det skämtsamma ordspråket nu 

"När hjärtat har sagt till, kan hjärnan säga vad den vill".

Eller för att relatera det mer till vårt årtionde, för att citera Lasse W

"Jag trodde jag visste vem jag var och vad jag ville, men nu skulle jag inte välja de orden".

 

Det jag vill har helt plötsligt blivit präglat av vad han vill,

Hans mål har blivit lika viktiga för mig som mina egna

 

och det som förvånar mig mest av allt, är att jag hatar det inte.